Angående glass beach
allting jag gör (till viss del) är direkt inspirerat av bandet glass beach. många texter och presentationer har tematiska kopplingar till j mcclendons otroliga lyricism. detta har även lett till jätte dåliga texter (PM censur i första terminen av trean var en total katastrof). till och med den här bloggen är en idé som jag tog direkt från j.
om någon som känner mig läser detta har de säkert hört mig babbla om "kroppen utan organ" (the body without organs). gilles deleuze skrev väldigt mycket skumt skit som jag verkligen inte förstår, men jag hade aldrig försökt läsa det om jag inte hade upptäckt ett gammalt demo av glass beach som hette just "body without organs". jag vet inte varför jag är sån som jag är, jag hoppas alla andra är precis lika förvirrade. när albumet plastic death kom ut släppte bandet en video där de lyssnar igenom albumet och pratar om inspirationer och processen. där snackar j om just deleuze och hur hon läste mycket saker som fick henne att känna sig galen, jag kände igen mig själv ganska mycket i det. real ones vet om den enda låten jag är stolt över, den heter också deleuze.
när carl visade mig glass beach gjorde jag det jag alltid gör när jag hittar ett nytt band, jag lyssnade på första albumet medan jag läste wikipedia artikeln. det var något som resonerade jättemycket med mig i det albumet. jag visste inte vad det var då. jag vet kanske fortfarande inte. låtarna bedroom community och yoshis island är de mest uppenbara "translåtar" som finns på det första albumet. det är dessa jag identifierade mig med mest. jag skrev omedelbart en lead sheet för bedroom community, jag tog till och med ut pianosolot. jag hade inte kunnat räkna på alla fingrar och tår på hela jorden hur många gånger albumet har fått mig att gråta. det är vackert. jag gillar frasen (och låten) "blood rivers", ett groteskt sätt att säga ådror. det finns en "making of video" om detta album med. aja, detta stycket har varit jättespritt, jag borde avsluta det någon gång. som marci har sagt i månader nu, allt är carls fel.
det var inte länge sedan jag behövde dygna för att jag inte kunde sluta gråta fram till kl. 4 på morgonen. jag lyssnade på js solo album för den miljonte gången och tittade instagram reels, plötsligt kom det. jag såg två kvinnor och grät, "varför ser jag inte ut så"? det var hemskt, inte bara att något inte stämde, men att det inte gick. "det är inte bra timing", tänkte jag. transpersoner är inte jätteomtyckta av en bra bit av befolkningen. jag är ju redan bög, jag vet hur det känns att bli diskriminerad mot eller kränkt. det var en läskig tanke. jag ville bara fly, från min kropp.
fredagen den veckan satt jag i mattias sal, för att han hade bra högtalare, och lyssnade på samma album igen. jag lipade så jäääääävla hårt. jag var ensam i byggnaden, så jag skrek. jag kunde texten vid dehär laget. "AND I LOVE THE DANCE OF PARANOIA, THE BACK AND FORTH RHYTHM OF PARALYZING THOUGHTS"!!! halvvägs genom albumet kom en kompis för att han behövde låna något från skolan. "hur är det?" jag kunde inte säga ett ord, jag bara grät, i hans armar. han har inte tagit upp det sen dess.
för att få ett gymnasieexamen krävs det ett godkänt gymnasiearbete. normalt sett är det inga problem, jag skriver jättegärna en doktorsavhandling om något/någon ingen annan än jag bryr sig om. men nej, vi skulle göra ett UF-företag. "Vad fan är detta för montesorriskole skit", tänkte jag (jag sade det högt ett antal gånger). jag tänkte att jag kunde planka lite glass beach som ett UF, men det som hände var att jag prokrastinerade hela jävla läsåret. den 30:de april skulle det lämnas in, och jag hade inget. jag sprang och gömde mig från per när ensemblen tog slut den torsdagen, jag ville inte berätta att jag egentligen inte gjort något. kursen som skulle vara hundra timmar hade egentligen varit kanske tio timmar där jag kollade juridik och lallade på bandets discord. samma dag skrev bandet att de har lagt av, för alltid. det kändes som att det var mitt fel (jag vet att det inte är det, vad fan har någon queer blatte i sverige att göra med ett band i seattle?). jag har lyssnat på bara glass beach och j mcclendon sen dess, jag hoppas j skriver mer mästerverk, som glass beach-låtarna var.
jag har oändligt mycket mer att säga om detta band, men just nu sitter jag på ett tåg som är 3 timmar försenat och skriver koden för detta inlägg på min mobil (miserabelt). jag återkommer säkert om det här ämnet. men det är med ett riktigt tangentbord isf.
:3